FÄBODSEMINARIET – Del 2

av Ulf Lundström

Fäbodseminariet hölls i stiftsgården den 7 juni.
Här kommer fortsättning på rapporten som publicerades i Lilla Skelleftebladet 48.

Lillian Rathje fortsatte med att berätta om järnåldern i Västerbotten och kunde konstatera att lite är känt om denna epok i länet. Inte ett enda hus är hittat. En enkel bostadstyp från järnåldern är tomtningar som förutom i Västerbotten även finns i södra Norrbotten och norra Ångermanland. Tomtningar vid Bjuröklubb har daterats till 600-700-talet och har använts vid sälfångst. Under 1400-talet förändrades säljakten. Från järnåldern och vikingatiden finns rösen vilket inte varit så känt. I Bäck finns rösen från järnåldern och i Tåme från vikingatiden. Även vid Risberget på Hedensbyn finns rösen från vikingatid. Från vendeltid och vikingatid finns även åkerfynd av yxor. I området saknas gravhögar.

Vad vi vet är att 1539 fanns det 161 byar i Västerbotten. Den här bygden kan ha funnits under lång tid och kanske funnits redan under vikingatiden. Lillian trodde att ekonomin varit stabil under en lång tid. Vid fäbodarna arbetade kvinnor. Under vikingatiden bör gårdarna ha haft fäbodar. Men vi vet inte hur gårdarna och fäbodarna såg ut under den här tiden. Resenärer som färdats i området i äldre tid har skrivit om amazoner. När de kom på besök var männen borta – på säljakt. Sälfångsten är svår att dokumentera inom arkeologin. Under järnålder finns dock tomtningama.

En viktig arkeologisk fyndplats i Västerbotten är en gårdsgrund från Böle vid Lövånger. Där finns bl.a.. ett spisröse med rester av tegel. Spisröset syntes som en liten överväxt hög. Gården tycks ha övergivits på 1600-talet och användes sedan som skogsbete. Vid grunden finns rester från säl, kor, far, gris och get. Gården har både sysslat med jordbruk och med säljakt.

Ortnamn i Västerbotten kan ha traderats sedan vikingatiden vilket gäller namnelement som vin, ånger och åt. Västanbyn i Lövånger innehåller efterleden -åt vilket namn kan vara från 700-800-talet. Medeltida namnelement är mark och böle. Marknamnen som betyder skog eller nybygge i skog innehåller i (örleden ett personnamn, nästan alltid ett nordiskt (förkristet) förnamn. Namnen anses traditionellt härröra från 1200-1300-talen och vara resultatet av en kolonisation inom landskapet Västerbotten. Platserna kan dock ha varit utnyttjade före fast bebyggelse etablerades kanske som fäbodar.
Även vägarna till fäbodarna borde dokumenteras. Ibland finns det traditioner om offer till vittrorna längs fäbodvägarna.

Ulf Lundström berättade att han tillsammans med Fredrik Palm i ett projekt vid Humlab vid Umeå universitet har lagt in ca 150 fäbodplatser från Skellefteå och Norsjö kommuner på en digital karta. Namnen är främst dokumenterade från lantmäterikartor och moderna ekonomiska kartor. I endast några fall har platserna uppsökts och lämningar registrerats. På många av platserna finns namnelementet bud som är en västnordisk form av bod.

En del fäbodar har fått fast bebyggelse och exempel på detta är Finnforsbodarna, Röjnoret, Gammelbodliden, kanske Fjällboda och Boliden vid Bastuträsk. Byn Bodan var troligen var fäbod under Innervik, men byn fick fast bebyggelse före 1540-talet och detta gäller även Boviken som var fäbod under Hedensbyn. Övre Bäck och Daglösten inom Lövånger har också varit fäbodar.

Det finns flera storbyar där folk på gårdarna flyttade ut till byns fäbodar. Exempel på detta är Falmark där fäbodarna Långviken, Falmarksforsen och Sjöbotten fick fast bebyggelse. Även Östra Falmark kan ha varit fäbod före 1500-talet liksom området väster om Bureälven inne i Gamla Falmark. Andra storbyar med detta mönster är Bygdeträsk och Burträsk. I den stora Burträskbyn ingick Bodbyn vars namn påminner om att den platsen tidigare varit en fäbod. Kanske även byarna kring Skellefteå landsförsamlings kyrka varit fäbodar under en centralt belägen by vid Skellefteälven.

Det finns även exempel på att nedlagda gårdar eller byar blivit fäbodar. Några exempel på detta är Holme by vid Östanbäck som blev fäbod på 1500-talet, troligen byn Ön vid Degerbyn som lades ner 1602, hemmanet Ångermanbäcken i Bergsbyn som lades ner på 1630-talet samt Fällbäcken där det troligen fanns ett hemman som lades ner på 1500-talet. De dokumenterade fäbodarna har olika ålder. Ett äldre skikt går att belägga i lantmäterikartor från 1648 till i början av 1700-talet. Andra fäbodar finns belagda först under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Genom folkökningen på 1800-talet ökade behovet av fäbodar. Det finns också exempel på att man flyttade ut fäbodstugor från en stor fäbodvall i byn till flera mindre ställen. I Stämningsgården flyttade man ut från Stämningsgårdsbodarna eller Lauta till fäbodvallarna Långtbort och Granlund under början av 1800-talet. I vissa byar har man haft en enda stor fäbodvall medan man i andra kunde varje gård ha en egen fäbod. Ett exempel på det senare är Ersmark som hade ett 10-tal fäbodvallar.

Ulf Lundström kommenterade även Lillian Rathjes antagnade att marknamnen kanske tidigast använts som fäbodar. Det finns några fäbodar som haft namnelementet marken i sitt namn. Exempel är Kågemarken och Frostkågemarken där fäbodar fanns under 1600- talet.

Efter förmiddagens föreläsningspass genomfördes en exkursion till Inrebodarna i Medle som låg vid Stöversjön. I senare tid benämndes vallen Ol-Jonsavallen. Fäbodarna som finns dokumenterade redan 1699 användes fram till 1920. På platsen fanns en tydlig grund efter en byggnad samt resterna av en källare där det även fanns rester av trävirke. Fäbodvallen låg på en sandhed men intill vallen ligger Stöversjön där det fanns mycket goda slåttermarker. Efter Inrebodarna besöktes Prästfäboden vid Prästfäbodtjärnen som ligger en bit in från gamla Kågevägen norr om Stämningsgården och Sjungande dalen. Vid Prästfäboden hade Sofia Sjöström funnit resterna av ett eldhus, en byggnad med en härd i mitten.