Resebrev

Genom Norrland – resebref
Av Victor Hellas

Det var på vägen mellan Bastuträsk och Skellefteå, ett stycke Sverige, så fattigt, så kargt, så ödsligt, som man någonsin kan få se. Hela mil och mer mellan de små rödstrukna bondgårdarne utmed vägkanten torra tallhedar och oändliga myrar, somliga genomdragna af väldiga, svarta diken, andra orörda bevuxna med sträf starr och några lillgamla, knotiga och förpinade tallar. Här och där en mager, liten åkerteg eller en ängsbit, på hvilken otaliga prästkragsblomster, bjödo ut sig åt surrande tjockmagade humlor. Men det var vackert likafullt i all sin obetydlighet, ty solen strålade, och då blir det lilla stort och skönt.

Jag kom gående vägen framåt. En skramlande slåttermaskin hördes på afstånd, och inom kort dök den upp i vägkorsningen. Hästen och körkarlen sågo båda lika trygga och säkra ut. För att få reda på vägen hejdade jag mannen, hvilken var ingen mindre än bonden själf på den gård, jag senast cyklat förbi, och vi råkade i språk med hvarandra.

Efter ett par inledande ord om det vackra bärgningsvädret, kommo vi att tala om förhållandena på orten, och min vänlige interiokulör gaf mig nu en inblick i sitt eget och sina grannars lif. Det var den svenska fattigdomen i all dess rikedom af förnöjsamhet, af uppoffring, af seghet och af godt samvete. Inga klagovisor – åhnej, under flera generationer hade man kunnat konsten att trösta sig med ett ”det finnas de som ha det sämre” – icke heller några hätska ord, utom förhoppningsfullt tal om framtiden, då frosten skulle taga mindre, och jorden skulle gifva mera.

”Ja, det förstås” – sade gubben betänksamt – ”inte få väl vi just så stor nytta af utdikningen, vi, som nu äga gårdarne här i byn, men – tillade han och fattade tömmarne – ”det gagnar jorden, och så kommer det ju alltid andra efter oss. Nej, Brunte, här stå vi och söla bort tiden. Det går inte an. Farväl, min unge herre! Ni skall ju resa långt omkring i riket, ni. Hälsa då alla, som ni träffar, och säg dem, att det någonstans vid vägen bor en gammal bonde, som älskar landet och tänker på dem som komma efter! Hälsa och säg det till alla dem, som sköfla skogen!

Gubben nickade farväl, gaf Brunte en liten klatsch med tömmarne och snart försvunno de båda kamraterna bakom de små djuprotiga, men naggande goda tallarne i vägkröken. Det är mycket, som får lof att växa på djupet i vårt land, och väl är det.

Redaktionens anmärkning:

Ovanstående publicerades första gången i Borås Tidning torsdagen den 6 november 1902. Del av resebrevet XVI …