Trappsteg

Varför finns det trappsteg över kyrkogårdsmuren?

Jag har många gånger undrat över varför det finns trappsteg över kyrkogårdsmuren vid östra, norra och västra porten till Landsförsamlingens kyrka i Skellefteå. Jag har, när jag frågat, fått två olika svar:

Det ena och det som tycks vara det vanligaste svaret fick jag senast vid en kyrkogårdsvandring i somras vid nämnda kyrka, och det lyder ungefär så här: En självspilling, det vill säga, en som begått självmord, fick inte föras in på kyrkogården via porten utan fick lyftas in över muren. För att underlätta detta byggdes trappor bredvid portarna, de så kallade bogårdstrapporna.

Det andra svaret, som jag tyckte lät mera realistiskt, fick jag av framlidne, mycket beläste kyrkvaktmästaren Uno Lindberg. Han menade att trappstegen, stättorna, var till för att skydda kyrkogården från kreaturen som betade och bökade i området runt kyrkan. Under veckorna hölls grindarna låsta och den som hade ett ärende till kyrkogården, eller kanske skulle utföra något arbete där, skulle enkelt kunna ta sig in utan att behöva krångla med reglade portar. Det gjorde man enklast genom att ta sig över muren via någon av stättorna. Kreaturen däremot kom aldrig på den tanken så kyrkogården fick vara ifred från oönskade besök av dem.

Vilket är då det korrekta svaret på nämnda spörsmål?

Min åsikt är att Uno Lindberg hade rätt och guiden vid kyrkogårdsvandringen fel.

Jag stödjer mig bland annat på en stor utredning i ämnet av Rudolf Thunander. Han skriver i sin uppsats, Trappan i Svenarum, om självspillingar och deras begravningar, (RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol. 79, nr 1, 1996), bland annat att det inte var troligt att man la ner pengar och arbete på att bygga trappor vid murarna för att de skulle användas ett par gånger inom loppet av vart tionde år, speciellt som det inte kan ha varit särskilt betungande att lyfta in liket av självspillingen över de relativt låga murarna. Landskyrkans mur, bogård, är inte speciellt hög. Det kan alla som varit där och sett konstatera.

Även i en avhandling av Jan Johansson: Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige, om bogård, balk och stiglucka (Antikvariatiskt arkiv 76, ISBN 91-7402-214-8) framgår det att ”… den (klivstättan, min anm.) i sig självt kan ha förhindrat djur från att beträda kyrkogården. (sid. 24).
Inte heller i Prosten Fellströms skrift: Från kyrkbacken, Historiska anteckningar från skelleftebygden, där han noggrant beskriver hur ”självmördare” togs om hand finns den minsta antydan om att bogårdstrapporna (stättorna) hade det minsta med detta att göra.

Och varför skulle man anlägga klivstättor vid alla portarna för att lyfta in ett par självspillingar under loppet av vart tionde år? Då borde det räcka med en.

Slutsatsen blir alltså denna: Trapporna (”klivstättorna” eller bara ”stättorna”) vid portarna hade till uppgift att hålla betande kreatur utanför bogården (kyrkogården) samtidigt som de underlättade för den som behövde tillträde till densamma under veckorna, när portarna var reglade.

Guiderna på kyrkogårdsvandringarna måste tänka om, även om det låter mer dramatiskt det där med självspillingarna.

För den som vill fördjupa sig i denna fråga, förutom det som ovan hänvisats till, rekommenderar jag att googla på ”Trappan i Svenarum”. Annars går det bra att skriva in adressen (eller klicka på länken)

http://journals.lub.lu.se/index.php/rig/article/view/4296
i webbläsaren och ladda ner PDF-filen.

Text och foto: Hans Åkerlund